Spökvandringen! Kick off 2013 / The ghost walk! Kick off 2013

Bild hittad på / Pictrure found at
http://horrorhiker.blogspot.se/

Efter en god middag i restauranghuset på Sätra Brunn gav vi oss ut på en spökvandring med guiden Tord Berglind. Häftigt tänkte jag, men några av mina kollegor var inte lika uppspelta.
Vi samlades i puben och Tord, kläd i tidstypiska kläder för 1700-talet, berättade att det är en hel del aktivitet på Sätra brunn, så mycket att en i personalen tillslut fick nog och skrev ett brev till tv-programmet Det Okända (ett medium kommer och kan hjälpa till att få andar att gå vidare eller lugna ner sig). 

Han berättade hur det gick till när de kom för att spela in ett avsnitt och berättade så klart om allt oförklarligt som hänt. T ex låsta dörrar slog upp med fullkraft, gungstolar som stod och gungade och barn som grät hela natten så gästerna inte kunde sova, trots att det inte var några barn boende i det huset. Gungstolen som stod och gungande varje gång städpersonalen kom för att städa bortförklarade han med att det blev vinddrag när de öppnade dörren, då tog de en stege som de ställde mot utomhusväggen och tittade in genom fönstret INNAN de öppnade dörren och den gungade. Hmm

Det är bara ca en fjärdedel av personalen som byter om på övervåningen i deras omklädningsrum trots att mediumet, Terry Evans, hjälpte en själ över till andra sidan, aktiviteten har minskat där något men de tycker fortfarande att det känns som någon är där när de ska byta om.
Tord, guiden, berättade bland annat om en kvinna som bara försvann från sin gymnastikgrupp och de har inte funnit henne än, en annan hittades dränkt i ett badkar men om hon dränkt sig själv eller om någon dränkt henne står inte i de skrifter som finns om gården.
När vi kommer fram till ett av de finaste husen berättar han att detta var byggt för societetsfolket och ligger på det högsta stället så de skulle få fin utsikt. 

När Terry Evans, mediet från tv-programmet Det okända, kom fram till huset så hade han sagt: -”Jag går helst inte in där, det är inte farligt men väldigt obehagligt där inne.”.
Jag tittade upp på det stora huset och på alla stora, mörka och tomma fönster. Huset var upplyst av gatulampor och i och med att huset stod på en höjd så kom ljuset underifrån så såg huset ännu mer spökligt ut, precis som när man sitter i ett mörkt rum och lyser upp ansiktet med en ficklampa under hakan. Vi stod där ett tag alldeles tysta och med ett bultande hjärta så tittade jag på ett fönster i taget, tänk om… tänk om jag skulle se en vålnad. 

*dunk…. dunk… dunk.. dunk dunk dunk* 

hjärtat slog fortare och fortare tills jag inte vågade titta mer.
Jag har helt klart sett några filmer för mycket för mitt eget bästa *S*

Anders, min kollega, hade med sig en liten mätare som mäter elektromagnetiskafält och han hade den påslagen hela tiden, vi kunde höra hur den pep till då och då när vi gick omkring.
När vi var på väg från en byggnad till en annan gick vi längs en stig och rätt var det är så hör vi hur mätaren började pipa snabbare och snabbare tills den bara tjöt. Det fanns inga gatulampor i närheten, inga telefoner som ringde eller något annat som vi kunde förklara varför mätare fick fnatt. 

Anders höll mätaren så vi kunde se lamporna på mätaren, från grönt till gult och slutligen rött, han förde den en halvmeter åt sidan och mätaren visade grönt och när han sakta förde den tillbaka så ökade pipen och lamporna tändes upp en efter en tills nästan alla röda var tända. Vi frågade vår spökguide om han visste om det hänt något här men han hade inte läst eller hört något som skulle ha hänt där eller omkring platsen. Hmm mystiskt.

Kände jag något? 

Ja faktiskt men jag vet inte om det var något paranormalt eller om det var från ansträngningen av att gå med kryckor och alla piller som jag tar.
I ett av husen ville jag titta upp i taket mest för att se hur det såg ut, det var öppet ända upp i taknocken, men varje gång jag försökte så kändes det som någon bakom mig försiktigt men bestämt tryckte ner huvudet på mig. Jag hade även en känsla av inte kunna stanna som när jag går i tunnelbanan i rusningstrafik man ser till att gå med folkströmmen för stannar jag så kommer någon att putta mig framåt, precis så kändes det när vi gick genom det stora rummet, det märkliga är att jag gick sist.

Efter spökvandringen så satt vi på puben och pratade om spöken, andar eller vad man kallar, några av oss tror och har upplevt saker som inte går att förklara på något vetenskapligt sätt.

Efter någon timme så åkte jag tillbaka till huset där vi sov för jag var helt slut efter dagens och framförallt kvällensbravad. Väl framme så hittar jag inte nyckeln till mitt rum, jag går ut till bilen och söker igenom den noga, tömmer väskan på allt och känner igenom fickorna men ingen nyckel. Kanske har den försvunnit på ett mystiskt sätt eller bara ramlat ur jackfickan som jag vet att jag la den i. 

Det fick bli en biltur till restaurangen för att se om den var där annars så får jag be personalen om hjälp, så jag satt mig i bilen och åkte förbi vissa av de husen som vi gått i under spökvandringen. När jag kom in genom ytterdörren såg jag nyckeln ligga på hatthyllan i entrén, så enkelt var det denna gången. När jag väl kommit i säng så somnade jag gott och sov gott hela natten utan att drömma mardrömmar. 

Vid frukosten berättade jag om mitt lilla nattliga äventyr och två av mina kollegor tyckte jag var väldigt modig som vågade ge mig ut i natten ensam för att leta efter nyckeln. Jag frågade vad de trodde skulle kunna ha hänt mig. Ett spöke mitt på vägen? De ska visst vara genomskinliga så då är det väl bara att köra igenom den. *S*

Tror du på spöken, andar eller vad du kallar dem?
Har du varit med om något övernaturligt?

Sov gott! :-D

Klicka här för mer spöken på Sätra Brunn

In English

After a good dinner in the restaurant house at Sätra Brunn, we went out on a ghost walk with the guide Tord Berglind. I thought cool, but some of my colleagues were not as excited as I. 

We gathered in the pub and Tord, dressed in period costume for the 18th century, told us that there is a lot of activity at Sätra brunn, so much so that one of the staff finally had enough and wrote a letter to the tv show Det okända ("The unknown", a medium can help the spirit over or to calm down). 

He told us how it was done when they came to record the episode and of course told us about everything, unexplainable that happened. 

Such as locked doors banged up with full power, rocking chairs that stood and rocked and children that had wept all night so the guests could not sleep, even though there were any children accommodated the house. The rocking chair that was rocking each time the cleaning staff came in to clean, he explained away with that there was a draft when they opened the door, so they took a ladder and placed it against the outside wall and looked in through the window BEFORE they opened the door and it rocked. Hmm…

It is only about a quarter of the personnel that changes their clothes upstairs in the locker room despite the fact that the medium, Terry Evans, helped a soul over to the other side, the activity has been reduced some but some still feels that there is something there when they are going up there to change clothes.
He told us, among other things, about a woman who disappeared from her gymnastics group, and they have not found her yet, another was found drowned in a bathtub, but if she drowned herself or if someone drowned her is not in the writings found on the manor.
When we arrive at one of the finest houses he explains that this was built for the high society people and is located at the highest point so they would have a nice view, when Terry Evans,the medium from the tv-show, came to the House, he had said:-"I would rather not go in there, it's not dangerous but very unpleasant in there.".
I looked up at the big house, and on all of the large, dark and empty windows. The house was lit up with street lamps and as the house stood on a hill, the light came from below and made the house looked even more spooky, just like when you sit in a dark room and lit the face with a flashlight under the chin. We stood there for a while very quiet and with a beating heart, I looked at one window at a time, what if ... What if I were to see a ghost. * thump … thump … thump ..  thump, thump, thump * my heart beat faster and faster until I didn’t dare look more.
I have definitly seen some movies too much for my own good *L *

Anders, my colleague, had a small gauge that measures electromagnetic fields and he had it turned on all the time, we could hear how the beeped every now and then when we walked around.

When we were moving from one building to another we went along a path, and all of a sudden we hear how the gauge started beeping faster and faster until it just kept howling. There was no streetlights nearby, no phones that rang or anything else that we could explain why the gauges got crazy. 

Anders held the gauge so we could see lights on it, from green to yellow, and finally red, he brought it a half a meter and the gauge showed green and when he slowly brought it back the beeps increased and the lights were lit up one by one until nearly all red was lit. We asked our ghost guide if he knew if something had happened here, but he had not read or heard anything that have happened there or around there. Hmm mysteriously.

Did I felt something? 

Yes indeed but I don't know if it was something paranormal or whether it was from the struggle of walking with crutches and all the pills I take. 

In one of the houses, I wanted to look up at the ceiling to see how it looked, it was open all the way to the ridge, but every time I tried, it felt like someone behind me gently but firmly pushed down my head. I also had the feeling of not being able to stop like when I’m going in the subway in rush hour, you ensures to join the stream of people if I stop someone will push me forward, it felt like that when we walked through the large room, the remarkable thing is that I went last.
After the ghost walk we sat in the pub and talked about ghosts, spirits, or what you’ll call it, some of us believe, and have seen things that you can't explain in any scientific way. 

After one hour or so I went back to the house where we slept because I was totally exhausted after todays and, above all tonight’s exploits. Once there I can’t find the key to my room, I go out to the car and searched it carefully, empty the bag of everything and feel through the pockets but no key. Perhaps it has disappeared mysteriously or just fallen out of my jacket pocket as I know I put it in.
I had to take trip with the car to the restaurant to see if it was there if not I could ask the staff for help, so I sat in my car and drove past some of the houses that we have gone in to during the ghost walk. When I came through the front door I saw the key lying on a hat rack in the entrance, so easy was it this time. 

When I got in bed I fell asleep and slept well the whole night without dreaming nightmares.

At breakfast I talked about my little nighttime adventure and two of my colleagues thought I was very brave who dared to go out into the night alone to find the key. I asked what they thought could have happened to me. A ghost in the middle of the road? I thought they were transparent so it is probably just to run through it. *L *

Do you believe in ghosts, spirits or whatever you call them?
Have you experienced something supernatural?
Sleep well! :-D

Click here for more ghost from Sätra Brunn